Eliisa Suvanto intervjuade konstnärskollektivet Anna Breu per e-post i december 2016. Intervjuaren kände inte till några som helst detaljer om Anna Breus kommande utställning på HAM-galleriet, och gruppen hade förbjudit frågor om konstverket som ska ställas ut.

Eliisa Suvanto: Identitet är en väsentlig faktor i både Anna Breus egentliga sammansättning och i konsten. En hurdan rörelsefrihet möjliggör en konstruerad identitet i konstskapandet, och vilka frågor om till exempel individen vill ni fokusera på via era konstverk?

ANNA BREU: Anna Breu är visserligen en konstruktion som består av fyra konstnärer. Men det är ändå svårt att föreställa sig en gemensam eller delad identitet. För utomstående, som inte ser på konstverken som ett resultat av fyra konstnärer utan som konst av den fiktiva figuren Anna Breu, är en sådan tolkning kanske möjlig. Att arbeta bakom en signatur ger vissa friheter. Ett delat ansvar gör det möjligt att ta upp de vildaste idéerna med kollektivets stöd. I en sund grupp är individerna starkare och modigare.

ES: Även humor har spelat en viktig roll i era tidigare arbeten, till exempel i den pruttande brasan, vispgräddeejakulationen och de överdrivna manliga framstyckena. En hurdan humor är viktig för Anna Breu?

AB: Humor är på ett eller annat sätt navet i det vi gör. Vi har också märkt att vissa personer därför ifrågasätter våra motiv. Det är bra att poängtera att vi förhåller oss till konst och konstnärligt skapande tillräckligt allvarligt. Vi är inte en clowngrupp även om vår konst ibland kan få folk att skratta. Clowner som gråter i ett hörn är en bättre beskrivning av oss. Vi använder inte en medveten metod eller en viss humoristisk genre. Teman som ofta har inspirerat oss är missförstånd och en lekfull inställning till kroppsfunktioner. Det är också intressant att upprepa något skrattretande tills endast gesten återstår, ett slags urdrucket kärl. Denna repetition skiljer ofta de bra idéerna från de strålande.

ES: Kan känsligt eller till exempel politiskt laddat innehåll behandlas trovärdigt med humor, och i vilken grad problematiserar ni denna relation i ert arbete?

AB: Visst kan och bör man göra det. Humor är ju ett utmärkt sätt att behandla svåra ämnen eller att visa den absurda sidan hos beteendemodeller som anses vara normala och acceptabla. Vad vi skrattar åt avslöjar väldigt mycket av oss. Det är därför något överraskande att konsten är så humorbefriad. Ofta betraktas humor som en lätt eller mindre trovärdig metod. Humor har en hel del kraft. På gott och ont. Det verkar som om konstnärer ägnar sig åt att kritisera samhälleliga missförhållanden eller konstvärldens strukturer även om det konstnärliga arbetet ur ett visst perspektiv utgör kärnan i det absurda. Anna Breu strävar kanske inte direkt efter att rikta kritik mot ett visst missförhållande, och ofta har gruppen inget behov av att vara kritisk. Vi vill engagera oss och söka inspiration på okända stigar.

ES: Anna Breus tillit för åskådaren verkar i största allmänhet vara rätt stark, och ni serverar sällan (om överhuvudtaget) egna tolkningar av konstverken. Hur upplever ni ert ansvar för den som upplever konstverket?

AB: Vi vill inte lära åskådarna hur de ska förstå konstverket, vad det handlar om. Denna inställning baserar sig på ömsesidig respekt. I allmänhet fäster en text om konstverket åskådarens uppfattning vid ett visst perspektiv. För oss är det viktigt att konstverket och texten resulterar i nya tolkningar snarare än gamla tankebanor. Vi tror på överraskningar och magi.

ES: Vad skulle ni ha sagt om vi hade diskuterat er kommande utställning?

AB: Vi skulle ha varit ledsamma, eftersom det var något vi inte skulle tala om :’(