Eeti Piiroinen: Dropsy, 2022 / Bild: Eeti Piiroinen

Jag var skräckslagen när jag förberedde mig för min första separatutställning. Jag kände igen reaktionen, som är vanlig för min kropp när jag är i en stressande situation. Jag observerade hur skräcken fick mina kognitiva färdigheter att försvinna och gjorde det omöjligt att tänka och arbeta. Sedan funderade jag på hur en konstnär som är förlamad av ångest och rädsla kunde tänkas agera i en sådan situation.

En sak som en konstnär som är förlamad av ångest och rädsla skulle kunna tänkas göra är att börja förhålla sig till rädslan och ångesten som tematiska källor för konstnärligt arbete. Konstnären kanske inspireras av hurdana konstverk ångesten och rädslan är intresserade av. Hen kan försöka skapa former och texturer som inbjuder till beröring och har en grundande effekt. Hen kan framställa arbeten som på ett naturligt sätt lockar fram hens nyfikenhet och lekfullhet; känslor som ibland kan tränga undan rädslan. Hen kanske gör verk som handlar om hur man blir vän med sin ångest och rädsla, så att de börjar kännas mer som vänskapsrelationer som är komplicerade men utvecklas, och mindre som mardrömmar där man ständigt jagas i vatten fyllt av alger och vaknar rädd och svettig. Hen kanske försöker hitta sätt att arbeta som är möjliga i den hjärndimma som ångesten orsakar. Hen kanske förhandlar dagligen med sin hjärna om vad som är möjligt den dagen.

I det första rummet finns många skulpturarbeten. Verken, som kombinerar keramik, glasyrkemi, textilkonst, träsnideri och cementgjutning, har skapats genom nyfikenhet, humor, njutning och frihet. I det andra rummet finns en större skulptur, två arbeten som är upphängda på väggen och ett videoverk. Videon projiceras på väggen, och dess ljud kommer från hörlurar. Verket kan ses från stolar som utformats särskilt för ändamålet. Videons text är även tillgänglig i textform.

Jag använder nervsystemet som ett verktyg med vilket jag försöker skaka av mig den moraliserande och kritiserande blick (Gaze)[1] som vi har betingats att använda när vi försöker uppfatta och förstå våra kroppar. Jag upplever att vi ofta inte vet hur vi ska förhålla oss till kroppens reaktioner. Vår omgivning vägleder eller uppmuntrar oss inte att bekanta oss med våra nervsystems individuella behov och särdrag. Om vi någon gång får utrymme för det kan det kännas märkligt och befriande.

***

Tillgänglighet: I utställningslokalens första rum är ljuset ganska starkt, i det andra rummets första del är det mindre starkt och i den andra delen är det ännu dunklare. Texterna är i svart på ljus bakgrund, det finns bänkar att sitta på i båda rummen och det finns utrymme på minst 140 cm mellan verken. I vissa verk finns text, och dessa texter finns också att läsa på papper. I videoverket talas engelska, och det är textat på finska och engelska. Videons ljudspår kommer från hörlurar och finns också att tillgå i textform. Utställningen innehåller inga andra ljud. I utställningen finns två texturerade ytor, som eventuellt kan trigga trypofobi.

Innehållsinformation/-varningar för utställningen hittas via denna länk.

Eeti Piiroinen är konstnär, författare, artist och ickebinär transperson. Hens arbete berör kroppslighet och njutning samt transframtider. Hen är intresserad av försök att bygga tillfällen och utrymmen som känns mer inkluderande för marginaliserade kroppar och erfarenheter. Just nu studerar Piiroinen skulptur på Bildkonstakademin. Hen närmar sig material och objekt genom kroppslig empati och är öppen för deras förslag och aktörskap. År 2020 tillbringade Piiroinen en utbytestermin på Teaterhögskolans institution för danskonst. Hen ingick i en konstnärsarbetsgrupp som skapade den artöverskridande och ickebinära föreställningen Deep Time Trans, som uppmärksammar vår förhistoria och hade premiär på Baltic Circle-festivalen 2021. Eeti Piiroinen bor och arbetar i Helsingfors. Utställningen Renerving (Nya fåror) i HAM Galleriet är Piiroinens första separatutställning.

Utställningen har fått stöd av Greta och Alfred Runebergs Stiftelse.

[1] I kritisk teori, sociologi och psykoanalys är blicken [the Gaze] i filosofisk och figurativ mening individens medvetenhet och uppfattning om andra individer, andra grupper och sig själv. (Wikipedia, översatt från engelska)