Elis Hannikainen och Vappu Jalonen: Still-foto av videoverk I on Ice (2021)

Första varvet börjar med att man tar sig ut genom dörren och fortsätter som en njutning av ett hurtigt medborgarskap, att man tillhör gruppen vars syreupptagningsförmåga och fartuthållighet är ok.

 De sätt som sportande kroppar presenteras är ofta strikt definierade: kroppen är kapabel och i linje med normerna. En kropp i rörelse mäts och utvecklas, och den är frisk. Det är dock inte svårt att hitta sprickor i denna gestalt. Distress Run koncentrerar sig på vad som passerar obemärkt vid sidan av träningsprestationerna.

De sportande kropparna i Distress Run är besvärliga och i behov av stöd. I verken sträcker man sig genom sporten mot olika ämnen: den flödande och oförutsägbara kroppen, utmattning eller depression, könsrelaterad ångest, den vidriga sisu (tapperhet) kopplad till nationalism, det materiella stöd kinesiotejp ger kroppen, fantasier om att ligga på en madrass av snöslask. Distress Run lokaliserar den sportande kroppen om och om igen: begär, normer, kroppens materia.

Utställningen består av videoverk, textverk, skulpturala objekt, ljud och ljus. Utställningens ljuddesigner är Kaino Wennerstrand.

Distress Run baseras på uthållighetssporter som Hannikainen och Jalonen utövar, såsom löpning och skidåkning, samt på den gemensamma konstnärliga processen. I utställningen fortsätter konstnärerna arbetet som behandlar vardagliga kroppsliga upplevelser, stöttande praktiker samt frågor kopplade till makt.

Utställningen har fått stöd av Centret för konstfrämjande, AVEK och HIAP.