Bild: Felipe de Ávila Franco

Är vi verkligen ’humana’? Hur kan vi påstå att vi är humana – mänskliga – när 70 procent av oss inte längre har någon koppling alls till den verkliga tillvaron? När de flesta av oss inte kan utöva någon makt eller handlingsförmåga överhuvudtaget i världen vi lever i, där vårt enda värde är som konsumenter? (Ailton Krenak, brasiliansk ursprungsfolksledare och miljöaktivist). 

Dessa ord från en brasiliansk ursprungsfolksledare tvingar oss att konfrontera de principer (eller avsaknaden av dem) som styr vårt nutidssamhälle: teknologiska framsteg med död humanism och utan spiritualitet. Vi upplever just nu hur två världstrender omskapar den mänskliga tillvaron helt och hållet: den naturliga världen förfaller till stora delar samtidigt som teknologin avancerar i en aldrig förut skådad omfattning. Teknologin har förändrat människans inflytande på miljön och har redan börjat förändra vår arts världsuppfattning, emedan implementeringen av mekaniska och automatiserade metoder och system drastiskt har ökat effekten av vår illusoriska och obevekliga suveränitet över den naturliga världen. Det naturliga, det vill säga det som händer utan avsiktligt mänskligt agerande, är en alltmer åsidosatt del av vår verklighet, medan befolkningen växer exponentiellt och vår industri fortsätter förstöra våra skogar, vår atmosfär, våra hav och jorden i sig under våra fötter.

Felipe de Ávila Franco är en brasiliansk konstnär som varit verksam i Finland sedan 2013. Han föddes och växte upp i sydvästra Brasilien, vars ekonomi främst utmärks av intensiv industriell aktivitet och exploateringen av naturresurser genom gruvdriften, som orsakat snabba förändringar i miljön och förstörda ekosystem. I sitt arbete tar han sig an konstnärens verkliga oro över samhälls- och miljökrisen genom miljöaktivismens estetik. Han undersöker gränserna mellan olika medier och material, såsom petrokemiska lämningar och förorenad jord som samlats in från områden med storskalig industri där miljökatastrofer har rapporterats. Materialen införlivas genom hans konstnärliga processer och genom olika traditionella och experimentella tekniker i olika verk, såsom skulpturer, keramikserier, installationer och annat. Verken i den här utställningen kombinerar bilder och material från olika delar av Finland och Brasilien och tolkar den pågående samhälls- och miljökrisen. De kallar till funderingar kring hur geografiskt avlägsna dystopier trots allt påverkar vår omedelbara tillvaro både på det materiella och det immateriella planet, oberoende av var vi är. Utställningen handlar om den missriktade uppfattningen att samhället och miljön kan avskiljas och att de kämpar för tillvaron med varandra och med ett teknologiskt maskineri som kan uppfattas som en ofantlig förlängning av oss själva, vars effekter sprider sig genom tid och rum, över liv, generationer, människan och andra arter.

How to Postpone the End (Hur man postponerar slutet) bjuder åskådaren till att reflektera över förhållandet mellan ekosystem förstörda av moderna, storskaliga industriella processer och den långa historien bakom exploateringen av resurser, invasioner och folkmord och kulturell förstörelse som koloniseringsprocessen gett upphov till i världen och som fortfarande pågår, inklusive i konstnärens födelseland i Sydamerika. Utställningen kontrasterar begrepp såsom degradering, utveckling och fäderne och skapar ett möte mellan modern teknologi och forna tiders teknologi, en krock mellan vetenskapliga perspektiv och den antika kosmologins ’kosmovision’, som ett sätt att motverka den ängsliga, störda och opersonliga förkroppsligade och kontextlösa nutiden: ett försök att undvika, eller åtminstone skjuta upp slutet.

Konstnären och utställningen har fått stöd av Centret för konstfrämjande, Finska kulturfonden, och av Brasiliens ambassad i Helsingfors.

Bild: Felipe de Ávila Franco