Konstnärsintervju: Enni Suominen

Enni Suominen: Mortarium, 2020 (vy av utställning) / Bild: HAM / Sonja Hyytiäinen

Enni Suominens utställning Mortarium i HAM-galleriet skulle ha öppnat i mars. Det hände inte. Konstmuseets koordinator Antti Kauppinen som sett utställningen som fortfarande väntar på sin vernissage funderar i det här samtalet tillsammans med konstnären om hennes konstnärskap och om berättelsen i Mortarium. Samtalet handlar om bakgrunden till Suominens utställning, hennes arbete som konstnär, och hennes tankar om att skapa konst.

HAM-galleriet har profilerat sig som en utställningslokal för modern konst, och dess verksamhet baserar sig på öppna ansökningar. Enni Suominens utställning öppnas för publiken när museet öppnas. HAM-galleriet har ingen inträdesavgift, och är öppet under museets öppethållningstider tis-sön kl. 11-19.

Antti Kauppinen: Det är melankoliskt lyriskt att tänka på den färdiga utställningen som väntar i ett tyst museum tomt på folk. Vad för tankar väcker det här hos dig? Hur förhåller du dig i övrigt till dina utställningar? Blir du deprimerad efter en utställning, kan du se på din egen utställning efter att den blivit klar? Är utställningen fortfarande i liv hos dig även efter att den tagit slut?

Enni Suominen: Jag började alltså förbereda utställningen i en tid då vardagen ännu var helt normal här i vårt samhälle. Jag tillbringade en intensiv vecka i galleriet, och varje dag ändrade nyheterna, tills en dag beslutet om att stänga museerna kom. Upphängning är också i övrigt ett viktigt arbetsskede för mig, men jag tror att jag aldrig kommer att glömma upphängningen av just den här utställningen. Att hänga upp verken är ofta den sista kraftansträngningen när man gör en utställning, men det inbegriper också en känsla av att återvända till mänskligheten efter att ha arbetat i flera månader ensam.

Största delen av tiden det tog att hänga upp den här utställningen tillbringade jag helt ensam i galleriet, bakom stängda dörrar. Det kändes inte ångestfullt, snarast var det lugnande att kunna fokusera på arbetet mitt i all osäkerhet och kaos. Ett bra sätt att beskriva hur jag kände mig är att jag var inkapslad. Självklart öppnades plötsligt nya dimensioner i mitt eget tänkande kring utställningens teman, och freskerna som nu är fast bakom låsta dörrar spelar sin part i att skapa stämningen i mitten av allt det som händer. Amanuensen som sköter min utställning (Jari Björklöv), medan undantagstillståndet framskred, kom att tänka på en häftig scen ur Fellinis film Roma, där en grupp borrar genom en hermetiskt sluten vägg in i ett rum fullt med urgamla fresker, som omedelbart börjar frätas bort och försvinna när frisk luft kommer in i utrymmet.

Vanligen efter att jag hängt upp mina verk är jag underligt nyfiken på mitt eget arbete. Utställningen känns så färsk att den kan vara svår att gestalta, även för mig. Mina verk skapas genom en lång, fokuserad process, och under arbetets gång skäms jag ofta över dem. Som tur kan jag medan jag hänger upp verken ta avstånd från dem till den grad att det i det skedet ofta känns som att jag arrangerar och förundrar mig över saker som inte har något att göra med mig. Det personliga skakas äntligen bort.

Självklart hoppas jag att mina verk kommer att överleva dessa exceptionella tider och att människor snart kan återvända till kulturen. Troligen kommer dock den här krisen att förändra vår bild på världen oåterkalleligt.

AK: I utställningen ingår freskomålningar. Fresker för tankarna till det sakrala, till kyrkokonst. De associeras också med det gamla: fresker låter oss se bakåt hundratals, till och med tusentals, år i tiden. Hur blev du intresserad av att göra dem? Att göra fresker är ytterst tidskrävande på alla sätt, och för konstnären innebär ett botten som torkar att man har en viss tid och ett visst utrymme att uttrycka sina konstnärliga intentioner. Vad för det här verktyget med sig för dig dom du kanske inte upplever att du får med andra verktyg?

ES: Mitt konstnärliga arbete består nuförtiden i stor grad av att läsa och lyssna på föreläsningar, det vill säga hitta information. Att skapa verken innebär dock mycket fysiskt arbete. Flera av mina verk kan ses som konststycken i hantverk, men jag är själv väldigt intresserad av förhållandet mellan olika material till min egen kropp eller överhuvudtaget till människan. Jag närmar mig alltså mina teman också genom att samla information genom olika slags kroppsliga övningar. De kan vara observationer av fysiska erfarenheter, fysiologiska reaktioner eller så känslor, som sorg.

Min första fresko gjorde jag för jämt 3 år sedan, när jag gick Malla Tallgrens kurs om målningsmaterial. Jag är utexaminerad magister från Bildkonstakademins skulpturavdelning, men min bakgrund ligger i målning. I många år arbetade jag främst med duk som botten och målade enbart med oljefärger, tills jag började bli lite irriterad på det. Det fanns mycket i mitt eget arbete som började göra mig betänksam. Jag tänkte på saker som kanske känns mycket små, som hur man meddelar målningens tekniska uppgifter: olja på duk. Det kändes som att det inte berättade något för mig.

Först var jag ärligt talat rädd för att göra en fresk. Det kändes som en omöjlig prestation. Det var arbetsdrygt att förbereda bottnen, målningen måste göras snabbt, och man tvingades vänta flera veckor på slutresultatet. Något i tekniken lockade, men det tog länge innan jag vågade återvända till den. Däremellan lärde jag mig stenhuggning. Efter det kan man säga att tröskeln blivit tillräckligt låg. För första gången på länge har målande känts intressant. De färdiga verken är stela och hårda som sten, men som skapare har jag också fått uppleva känslan av att penseln sjunker aningen i det mjuka underlaget.

I fresker är det uttryckligen dess historiska anknytningar och spänningen mellan olika tidsåldrar som intresserar. Materialen är i sig enkla: sand, kalkpasta och pigment. Utöver de konsthistoriska aspekterna med freskomålning tycker jag också att det är väsentligt att man tänker på materialets egen historia, dess förflutna och resa.

AK: I presentationstexten för HAM-galleriet av Mortarium nämner du Skeeter Davis låt The End of the World. Vad är kopplingen mellan klimatångest och ditt arbete? Syns det i valet av material eller tema?

ES: Miljöångest är något som länge varit en del av mitt liv. Jag är uppväxt i staden, men genom mor- och farföräldrarna har jag alltid haft kontakt med landsbygden, skogen, skärgården och särskilt Östra Finska viken. Det är jag mycket tacksam för. Många ställen kan jag fortfarande fly till för att underlätta ångesten, men landskapen har självklart förändrats mycket även under min livstid. Som tonåring kanaliserade jag ofta min energi tillsammans med mina vänner i olika protester. Jag deltar numera sällan i massevenemang, och försöker bearbeta min oro på andra sätt.

För mig är konstnärligt arbete större än bara det man gör i sitt arbetsrum, men det tog mig en lång tid innan jag kunde börja fundera på klimatfrågor genom konst. Vi har i 10 års tid haft en liten stadsodlingslott tillsammans i en grupp, som vi skött om med växlande framgång och färdighet. Just nu känns det trots allt som att erfarenheterna av att ha fingrarna i mullen varit den verkliga utgångspunkten för alla mina funderingar.

Alla goda gärningar till trots är det en slags belastning bara det att man är en människa, som man inte bara kan förbise. Jag har dock försökt komma undan den största känslan av sorg och börjat koncentrera mig på miljön i den bemärkelse att jag i mitt konstnärliga arbete också hanterar material som upplevs som ekologiskt problematiska (t.ex. plast). Jag försöker vara ansvarsfullt nyfiken och granska materialet som helhet. Det är en riktig härva.

I Skeeter Davis låt förenas sorg, hoppet att livet fortsätter och chansen att komma loss från sig själv på ett bra sätt. Jag lyssnar inte så bokstavligt på texten, men för mig är det främst en låt som lättar på min klimatångest. Slika pådrivande krafter i det egna tänkandet, även om de kan kännas naiva, är i mitt tycke viktiga att slå vakt om.

AK: Din utställning fick mig att tänka på dialogen mellan organiska former och industriella/matematiska former, och växlandet mellan konstobjekt och ready-made. I din utställning framhävs en intressant dialog mellan ordning-slumpen-sprickor-skruvfästen i glasrör osv. Jag kan inte riktigt formulera det här till en fråga, men kanske man lite banalt kan undra över hur långt åskådaren kan låta fantasin ta dem? Är det ett misstag för åskådaren att leta efter metaforer eller symboler i din konst?

ES: Jag tycker att det är intressant hur människor ofta på sätt och vis blir blinda för sin egen vardagliga omgivning. Å andra sidan finns det platser där den omgivande materialiteten är mer kraftigt närvarande. Många material rentav lurar oss eller försöker kommunicera med oss eller ge oss löften om något. Olika material har också olika viljor och intensitetsnivåer. Hos oss syns det här i den uppskattning vi ger en viss substans eller hur vi uppmärksammar dem.

Medan jag arbetade med den här utställningen besökte jag Juselius mausoleum i Björneborg. Det är en mycket materiaintensiv miljö, och allt synligt är laddat med symbolik. Jag tillbringade en lång stund i mausoleet med guiden och vi talade bland annat detaljerat om hur freskerna där förstördes. Besöket påverkade både mig själv och den här utställningen.

När jag arbetar med mina verk är min egen tankevärld otroligt utbredd, så jag tror inte att det är till skada om åskådarna också låter tankarna vandra.

AK: Din utställning är en helhetsinstallation, en fascinerande labyrint av föremål där man kan tillbringa flera timmar med att studera varje detalj – men samtidigt kan man också se hela utställningen med ett ögonkast. De tomma väggarna sträcker sig mot taket, då konstverken är helt utställda på golvet. Det här skapar samtidigt en högtidlig och hemtrevlig stämning. Har du något att säga om åskådandet; hurdan rutt skulle du vilja att besökaren tar genom installationen när utställningen öppnar? Vilka observationer av åskådarna har fått dig att tänka?

ES: Det känns ganska underligt att ge direkta råd om hur ett verk ska ses. En installation som utnyttjar utrymmet är utmanande och spännande även ur konstnärens synvinkel. Jag försöker skapa verk med utställningsutrymmet i tankarna, men jag ser också själv först det slutgiltiga arbetet när upphängningen är klar. Jag vill trösta åskådarna med att det alltid är en liten överraskning även för mig när jag får veta slags synvinklar mina verk ger till syvende och sist.

För mig är det viktigt att åskådaren får röra sig i utrymmet. Jag kommer väl ihåg intressanta kommenterar från både bekanta och totala främlingar om mina tidigare verk. Jag deltog i Bildkonstakademins Kuvan kevät år 2018, och det verk jag skapade för utställningen ställdes ut i Amos Andersons gamla museiutrymme på Georgsgatan. Verket spreds ut i det öppna utrymmet på många nivåer: från balkongen till trappan och därifrån till den nedre våningen, till räcken, väggar och golvet. Man kunde se på verket ur många olika perspektiv, och medan åskådarna gick kring utställningen verkade de blandas in i min installation. Jag kommer ihåg en åskådare som berättade för mig att de upplevt verket som en dans. Mitt andra slutarbete var utställt samma år i december i Bildkonstakademins Project Room. Där hade jag två rum att utnyttja. Jag klädde golvet i det ena rummet med vitt skyddspapper som nådde väggarna och rundade av rummets hörn. Många upplevde små störningar i balanssinnet när de rörde sig i det klart upplysta vita utrymmet. Det andra rummet var en så kallad black box, som jag lämnade helt mörk. När de klev in i totalt mörker från ljuset sade sig några att de kände något underligt i luften. Ljus har alltid spelat någon roll i mina verk. I min utställning i HAM-galleriet bestämde jag mig till slut för att ljuset är mycket jämnt, kanske aningen mot det kallare hållet. Man fäster inte nödvändigtvis uppmärksamhet vid det, men jag tror att det lömskt påverkar stämningen.

Dessa är element av verket som man inte alltid kan planera på förhand. Jag är inte heller intresserad av att kalkylerat skapa dylika upplevelser. Jag är fascinerad av hur olika ibland överraskande särdrag i ett utrymme eller ett verk kan visa sig först i och med att installationen är färdig.

AK: Vad är nästa steg? Mortarium är en klar helhet, som det säkert känns svårt att avskilja delar ur. Det finns säkert mycket kvar att bearbeta och fundera på kring detta tema, eller upplever du att processen för din del är färdig? Representerar Mortarium slutet på en process, eller är det något du fortfarande arbetar med och som skapar nytt?

ES: Mitt eget arbete är händelser tidsmässigt avskilda från varandra med ändå en serie, som inte upphör med en färdig utställning. Utställningarna är ögonblicksbilder och viktiga sätt att inleda samtal med världen utanför. Konstnärligt arbete med olika ämnen är som att långsamt glida med strömmen. Mortarium är för mig en fortsättning på installationer jag tidigare ställt upp. Min kalender har inga klart fastlåsta framtidsplaner, men de senaste åren har varit verkligen hektiska. Det känns som att det här är en bra stund att leta igenom och finkamma mina upplevelser under de senaste åren. Jag tror nästa riktning hittas där.

Enni Suominen: Mortarium, 2020 (vy av utställning) / Bild: HAM / Sonja Hyytiäinen