Konstnärsintervju: Inka Bell

Inka Bell / Bild: Paavo Lehtonen

 

I HAM-galleriet visas Inka Bells utställning Passage, som hann vara öppen för publik i en vecka innan coronarestriktionerna stängde hela HAM. Under tiden har konstmuseets amanuens Heli Harni pratat med Inka Bell om hennes konstnärliga arbete. Samtalet öppnar upp bakgrunden till skapandet av utställningen Passage

HAM-galleriet har profilerat sig som en utställningslokal för nutidskonst. Utställningarna väljs årligen ut med ett öppet ansökningsförfarande. HAM-galleriet har fritt inträde och är öppet under museets öppettider (tis–sön kl. 11–19).

Inka Bell, konstnär och Heli Harni, amanuens HAM

Heli Harni: Inka Bell, det är länge sedan du lämnade in din utställningsansökan till HAM-galleriet. Sedan dess har nästan hela världen vänts upp och ner. Under årets gång har coronarestriktionerna redan flera gånger hunnit påverka tidpunkterna för dina utställningar. Förra hösten var hektisk för dig när du förberedde och gjorde utställningen för ditt examensarbete vid Bildkonstakademin och din utställning på HAM-galleriet efter varandra. HAM var dock tvungen att stänga sina dörrar på grund av coronarestriktionerna i december 2020 och därför har även din utställning på HAM-galleriet varit stängd länge. Hur utmanande upplever du att konstnärligt arbete är i dessa tider? 

Inka Bell: Även om osäkerheten alltid på ett eller annat sätt är närvarande i mitt arbete, har rädslan för insjuknande eller karantän tagit onödigt mycket krafter från det själva konstnärliga arbetet under det senaste året. Som tur är har inget katastrofalt hänt än så länge.

HH: Nu ska du emellertid utexamineras som bildkonstnär från konstgrafiklinjen vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi. Hur har coronaepidemin påverkat arbetssituationen och vardagen för en nyexaminerad konstnär?

IB: Jag skulle önska att man fäster mer uppmärksamhet på bildkonstnärers och övriga kulturbranschens grundskydd. Jag är ändå i en relativt lycklig sits, eftersom min vardag och mitt arbete, med undantag av förra våren, har fortsatt så normalt som det är möjligt i det här världsläget.

HHKonstgrafik har sin grund i tryckarbete där man av en tryckyta kan ta flera tryck. Konstgrafikens karaktär är i ständig förändring och nya teman, materialhantering och bearbetningsskeden har tillkommit. Du arbetar med en bred skala och olika slags metoder inom konstgrafik. Vad innebär det? Hur syns de här nya sätten och processerna i ditt arbete och mer omfattande i din konst? Hurdan är din relation till mer traditionell grafik?

IB: Jag säger ofta att jag arbetar inom konstgrafikens utvidgade område, vilket för mig betyder ett öppet förhållningssätt till vilka redskap och material som används, samt till presentationen av dem. Jag tänker alltid från verk till verk på vilken teknik som skulle passa bäst till just det arbetet. Jag tycker också om att kombinera nya sätt att skapa bilder med mer traditionell grafik.

Verken i den här utställningen har i huvudsak gjorts med hjälp av litografi och laserskärare. De här två teknikerna ligger mycket långt ifrån varandra till såväl sin historia som sitt användningsområde.

HHSkulle du kunna berätta mer om ursprunget till skapandeprocessen för dina pappersbaserade verk? Varifrån kommer idén? Vilken betydelse har handarbetet i tillverkningen av dina verk?

IB: Färg, material och teknik inspirerar mig ständigt. Mitt arbete startar också ofta i relationen mellan dessa element.

Jag använder ofta datorn för att skissa och bearbeta mina verk, eftersom det är det mest naturliga sättet för mig att processa olika slags färgkombinationer och tankar om verkets karaktär. Jag fascineras oavbrutet av hur verken liksom vaknar till liv och förändras medan de hittar sin fysiska form.

Till den serie av verk som visas upp valde jag litografi som den huvudsakliga tekniken, eftersom färgerna där blandas på ett sätt som fungerar bäst i mina arbeten. Av de traditionella teknikerna behärskar jag själv bäst serigrafi, men på grund av färgernas egenskaper och tryckningens karaktär skulle jag inte ha kunnat få mina verk att fungera på det sätt jag nu ville med den tekniken.

Även om jag använder många olika slags apparater i mitt arbete, tycker jag om att mina egna händer fastställer hur verket till slut ser ut. Ofta börjar verket särskilt i det här skedet hitta riktningar som jag inte har kunnat förutse. Det här är det viktigaste skedet i mitt arbete.

HH: Färggrafik består av flera skikt, eftersom de olika färgytorna kräver sina egna färgbearbetningar. I verken möter ofta två färgytor varandra. Du namnger även ofta dina verk med två färger. Hur påverkar ”färgernas kollisioner” och färgkombinationernas skikt slutresultatet? Vad betyder de olika färger för dig?

IB: Jag upplever och möter färgerna utan någon som helst symbolik. Särskilt i den här utställningen fungerar de som utgångspunkt till mina verk.

Med till exempel litografierna finslipade jag intensiteten mellan färgerna ganska länge tillsammans med tryckarna. Medan jag gjorde verken märkte jag att även en väldigt liten variation i färgernas dynamik förändrar verkets karaktär helt och hållet från exempelvis lugnande till intensiv och vice versa. Jag märkte också att ju längre man tittar på verkens färgytor, desto mer avslöjar de om sig själva.

 

Tryckning med en gammal offset-maskin och med hjälp av Roma Auskalnyte hösten 2020. Video: Konstnärens arkiv. © Inka Bell

HHVad betyder namnet på din utställning, Passage?

IB: För mig betyder det någon slags väg till det okända. Till exempel i kollisionen mellan två färgytor skapas en tredje färg som nästan verkar förändras när man tittar på den en längre tid.

HH: Vissa av dina verk som är tillverkade av papper får en skulpturliknande form eller placerar sig som en del av installationshelheten. En del av verken i utställningen Passage har installerats på galleriutrymmets golv eller ser ut som om de har ”glidit” ner från väggen mot golvet eller organiserat sig i ett spänt, mönster i flera skikt på väggen. Vid till exempel ditt största verk Svart och gråaktig vit kan man känna dess fysiska väsen och hur verket lever upphängt på väggytan. Hur exakt byggs och sprids dina verk i utrymmet efter dina planer?

IB: När jag bearbetade mitt stora svartvita verk ville jag inte planera arbetet för färdigt, så att jag i själva upphängningstillfället inte skulle begränsa arbetets potential att förändras och växa. Jag gjorde små materialtest och beräkningar för exempelvis upphängning av verket i taket, men den slutliga formen hittades först vid installationen. Jag vill överhuvudtaget inte tänka ut upphängningen för klart, för jag märker att den ändå förändras när jag får uppleva utrymmet och verken runt omkring mig.

I den här utställningen har även känsliga verk av papper spikats upp direkt på väggen eller placerats direkt på golvet utan underlag, eftersom användning av till exempel glas skulle ha fjärmat upplevelsen av färgen och materialet för mycket. För mig ger ett traditionellt vitt galleriutrymme (”white cube”) ofta en mycket mer experimentell utgångspunkt för att visa verken än exempelvis ett utrymme som inte är avsett för att visa upp bildkonst. Det här beror kanske på det material jag använder, papper, som är mycket mottagligt för allt externt.

HHFormspråket i dina verk utstrålar abstrakt minimalism. Vad tycker du är väsentligt i ett enskilt verk? 

IB: Jag försöker gallra bort allt onödigt från mina verk och då finns bara det kvar som enligt mig är väsentligt, vad det nu råkar vara just då. Jag hoppas också att olika slags ytor stiger fram i mina verk och de spänningar som bildas av dem väcker ett tillstånd hos betraktaren som reflekterar de egna tankarna mitt i alla bildflöden.

Själv upplever jag att mina verk liksom fortsätter utanför bildytan och är en sorts abstrakta observationer eller något som hejdats av någonting osynligt.

HHEn del av dina verk som visas upp i HAM-galleriet färdigställdes i Tamarind Institutes residens i New Mexico. Hur var det att arbeta där?

IB: På residenset arbetade jag med tre tryckare. Då kunde jag koncentrera mig på det visuella i verken och behövde inte desto mer tänka på tekniska utmaningar eller mina egna begränsningar. Särskilt när det gäller dessa verk hade mitt eget kunnande eller tålamod inte räckt till för att förverkliga verken på den nivå som jag ville. I de här verken ger tryckarens hantverk och förståelse om färgernas karaktär verken ett eget visuellt skikt.

Under residenstiden tog vi först provtryck av verken. Året därpå redigerades själva serierna. Först kändes konstellationen utmanande, eftersom jag hade blivit van vid att själv trycka mina egna tryck, men upplevelsen var till slut verkligen givande. Jag fortsatte med helheten i Helsingin Kivipaino i Finland med ytterligare två tryckserier.

Naturen i New Mexico var verkligen fantastisk och som ställe öppnade den ett helt nytt slags perspektiv på Förenta staterna. Även om jag till största delen såg platsen genom bilfönstret, gjorde den residensupplevelsen och dess omständigheter till något verkligen imponerande. Jag hade tur som fick komma till residenset precis innan pandemin började sprida sig i världen.

Avdrag som bearbetats till Passage-serien av Valpuri Remling, Mike Feijen och Perry Obee vid verkstaden i Tamarind Institutes residens i december 2019. Bild: Konstnärens arkiv © Inka Bell  Inka Bell

HHHur har det fungerat att förena det konstnärliga arbetet med familjelivet?

IB: Jag var länge orolig för hur de här två sakerna eller egentligen identiteterna kan fås att passa ihop. Men jag upplever att arbetet i själva verket är enklare när man inte kan fördjupa sig i sitt arbete dygnet runt. Framför allt nu när småbarnsåren börjar vara över kan man också ta med sig barnet till arbetsrummet.


Tack för intervjun Inka Bell! Grattis till examen och lycka till med kommande utställningar! 

Inka Bell / Bild: Paavo Lehtonen

 

Inka Bell: Passage

inkabell.fi