Audioguider HAM:s audioguider ger ytterligare information om utställningarna och bjuder på intressanta berättelser om verken. Guiderna fungerar som en tittarkompis i vars sällskap utställningsbesökarna kan detaljstudera verken och fördjupa sig i deras värld. Alla framtida audioguider kommer att samlas på den här sidan, dit man kan återvända även efter att utställningen är slut. Så här fungerar audioguiden på utställningen Du kan lyssna på audioguiderna i din egen takt på din mobila enhet bredvid varje konstverk. Skanna QR-koden på skylten vid konstverket så kommer du direkt till ljudlänken. Du känner igen audioguiderna på hörlurssymbolen. Du kan gå tillbaka och lyssna på guiderna igen, pausa dem och, om du vill, läsa den talade texten samtidigt. Använd dina egna hörlurar eller lyssna på guiderna på måttlig volym, så att andra besökare också kan titta på utställningen i lugn och ro. HAM:s personal hjälper dig gärna att använda audioguiderna. Du kan ge feedback om guiderna under eller efter ditt besök här. Petri Ala-Maunus och Mauno Markkula: Flammande himmel Audioguiderna för utställningen Flammande himmel omfattar fyra separata verk samt ett parverk och en verksserie. De korta guiderna berättar om de båda målarnas förhållande till landskapet och den känsla landskapet förmedlar. Dialogen mellan de utställda verken fortsätter i audioguiderna, där konstnärernas arbetsmetoder, deras motiv hämtade från utlandsresor och deras inspirationskällor möts. Dessa konstnärer från två olika tidsperioder närmar sig landskapet på ett överraskande snarlikt sätt och samtidigt kraftfullt utifrån sina egna premisser. Inläsare av audioguiderna Anna Brear. Ett porträtt per dag Petri Ala-Maunus: Självporträtt 21.3.2022. I konstnärens ägo. Foto: HAM / Maija Toivanen. 0:00 / 0:00 Text År 2017 började Petri Ala-Maunus göra självporträtt varje dag som motvikt till landskapsmålningarna. De privata studierna växte småningom, tyst och nästan planlöst, till en dagboksliknande serie självporträtt. I nio års tid har han fyllt skissböcker med experimentella självporträtt gjorda med olika tekniker. Under de senaste åren är alla porträtt i samma skissbok genomförda med samma teknik eller bärande idé: i en skissbok har den högerhänte Ala-Maunus till exempel genomgående tecknat med vänster hand. Begränsningarna fungerar bra som övningar och motiverar till att fortsätta. Enligt Ala-Maunus tar projektet slut om porträttet blir ogjort någon enda dag. Alltsedan Ala-Maunus gjorde sitt första självporträtt har porträtten försetts med datum och löpande nummer. Senare har även information om platsen där självporträttet gjordes eller viktiga händelser relaterade till dagen lagts till. Trots händelser som varit omskakande för hela världen eller för honom personligen lunkar vardagen på och skissböckerna fylls. Porträtten kan också betraktas som fönster till ett visst ögonblick i tiden. Vad hände i världen när detta porträtt gjordes? Hurdant mentalt landskap kan man läsa bakom blicken? Från ett landskap till ett annat Mauno Markkula: Höstmånsken, 1949. Foto: HAM / Sonja Hyytiäinen. 0:00 / 0:00 Text Mauno Markkulas och Petri Ala-Maunus målade landskap är inte återgivningar av en verklig natur. De är imaginära landskap där naturens element kombineras med konstnärens sinnesstämning och inre visioner. När Ala-Maunus började arbeta med utställningen Flammande himmel, utforskade han Markkulas produktion samt texter som skrivits om honom. Han berättade om sin förvåning över att så mycket som rörde den avlidne landskapsmålaren kändes bekant och självupplevt. Petri Ala-Maunus målade 29 nya verk inför utställningen, och för sina egna landskap tog han inspiration från Markkulas målningar. Konstverksparen har försetts med samma titel och bildar en intressant dialog mellan två konstnärer från olika epoker. Om man betraktar konstnärernas verk i tur och ordning verkar målningarna smälta samman i varandra. Den landskapsform Markkula målat fortsätter leva i linjerna på Ala-Maunus målning. Färgerna och sättet att måla varierar, men något i verkets kärna bevaras. Hur är det med atmosfären? Förändras den när fokus flyttar från det ena landskapet till det andra? På jakt efter dramatiska landskap Petri Ala-Maunus: Übernatur, 2013. HAM Helsingfors konstmuseum. Foto: HAM / Maija Toivanen. 0:00 / 0:00 Text Petri Ala-Maunus målade sitt första landskap 1997. Genom landskapsmåleriet väcktes ett nytt intresse för äldre konst. Ala-Maunus har berättat att han beundrade de gamla mästarnas tekniska kunnande, men att han själv ville skaka om det etablerade landskapsmåleriets tradition. Han rör sig i naturen och fotograferar, men samlar också material som underlag för sitt arbete från vardagens bildflöde. Ala-Maunus komponerar ofta sina verk med hjälp av bilder tryckta på papper. Han bygger upp sina kompositioner genom att foga ihop dessa med detaljer som har fastnat i hans minne. I sitt arbete strävar han efter perfekta vyer, landskap som överträffar naturen. Ala-Maunus är känd för sina storskaliga och kraftfulla landskap som nästan förefaller att välla ut över betraktaren. I det fyra meter breda verket Übernatur finns snöiga bergstoppar, grönskande skog, samt en vulkan som ger målningen en hotfull atmosfär. I hans tidiga landskap ingick också människofigurer, men det är inte värt att söka efter sådana i hans senare verk. När man betraktar verken börjar man lätt undra om de landskap som Ala-Maunus skapat är från en tid före eller efter människan. Det belysta trädet Mauno Markkula: Det belysta trädet, 1951. HAM Helsingfors konstmuseum. Foto: HAM / Sonja Hyytiäinen. 0:00 / 0:00 Text Mauno Markkula tolkade sitt eget inre landskap med hjälp av färger. Han målade ur sin fantasi men använde naturen som initialkraft i sitt arbete. Konsthistoriker Hilja Roivainen skriver att Markkulas målningar har beskrivits som intensiva färgskådespel, och att färg och ljus tillsammans sägs skapa en kosmisk spänning. Under Markkulas levnad ansåg konstkritikerna att färgerna i hans målningar var grälla och överdrivet emotionella, men också poetiskt harmoniska. I verket Det belysta trädet är färgerna och ljuset klarare än i målningar som återger solnedgångar. Å andra sidan bildar den röda trädstammen en kontrast mot bakgrundens ljusa toner och förgrundens brutna färgpalett. Den klarblå bakgrunden skapar en spänning och fungerar som kontrast till det röda. Penseldragen är dynamiska. Verket ingår i Leonard och Katarina Bäcksbackas samling. Det donerades 1976 tillsammans med den övriga samlingen till dåvarande Helsingfors stads museum, nuvarande Helsingfors konstmuseum, det vill säga HAM. Leonard Bäcksbacka gav Markkula betydelsefullt understöd, och Markkulas verk visades regelbundet på galleriet Konstsalongen på Bulevarden i Helsingfors. Brev från Paris Mauno Markkula: Månsken, 1950. HAM Helsingfors konstmuseum. Foto: HAM / Maija Toivanen. 0:00 / 0:00 Text Mauno Markkula sökte kunskap och inspiration på resor som riktades till Mellaneuropa, framför allt till Paris. Han besökte konstmuseer dagligen och studerade den lokala arkitekturen. Markkulas korrespondens ger en inblick i konstnärens upplevelser. I början av 1950-talet skrev Markkula till sin mecenat, galleristen Leonard Bäcksbacka, om hur de parisiska museernas smak hade enfruktbar inverkan på den nordiska fantasin. Det gick uppenbarligen bra att måla fantasibilder, eftersom allt i omgivningen föreföll måleriskt. Efter den första entusiasmen fick breven emellertid också mer vardagliga toner. Markkula hade inte vant sig vid storstädernas dammvalörer och längtade till ljuset i Helsingfors, som för konstnären kändes klart och logiskt. Den parisiska arkitekturen inspirerade, men naturen var enligt konstnären för tunn och tam. De långa resorna både till fots och med metro började småningom kännas ansträngande. Enligt Markkula tog det också så lång tid att korsa en gata att all inspiration och fantasi försvann. Han kände att han redan hade sett nog för att fylla sitt minneslager för åtminstone en sommars arbete, och hoppades kunna återvända till Helsingfors från det hektiska Paris. Fantasilandskap Utställningsvy. Petri Ala-Maunus: Sista viljan, 2025. Foto: HAM / Maija Toivanen. 0:00 / 0:00 Text Petri Ala-Maunus målning Den sista viljan är ett beställningsarbete av musikern och författaren Marko Annala som omslagsbild till hans roman Ylva. Annalas roman är förlagd till 1980-talets slut i Norge och black-metal-musikens födelsetrakter. Både naturen i de norska fjällen och heavy metal-estetiken har haft stort inflytande på Ala-Maunus konst. Konstnären, som växte upp på flacklandet i södra Österbotten, drömde i sin ungdom om mäktiga landskap. Vinylskivornas omslagskonst öppnade dörren till fascinerande fantasilandskap. På Metal-bandens skivomslag hade vulkanerna utbrott, och naturen framstod som obändig och vild jämfört med de från barndomen välbekanta åkerlandskapen. I vuxen ålder blev Ala-Maunus avlägsna drömmar verklighet när han reste till de norska fjällen och centraleuropeiska bergen. Dessa minnesvärda resor har påverkat hans landskapsmålningar. Även idag är musiken en integrerad del av Ala-Maunus måleriprocess, och medan han arbetar han har för vana att lyssna på spellistor som han själv har sammanställt. När han målade verk till utställningen Flammande himmel fylldes hans ateljé framför allt av folk-, rock-, pop- och metal-musik. Utöver dessa ingick också elorgel och reggae.
