Audioguide

0:00 / 0:00

Text

Luostarinens kattdjur hör till det bildspråk som hon målade i början av 1980-talet, där djuret, resan, den kulturella referensen och det personliga smälter samman till sin egen måleriska verklighet.  

Verket Två är uppbyggd av relationerna mellan tre områden: den bruna marken, ett blågrönt fält och två gestalter som påminner om stenar. Det avskalade uttrycket öppnar verket i många riktningar. Distans, längtan, acceptans och ro får olika tyngd beroende på utifrån vilket ögonblick man betraktar målningen.  

Djurgestalterna i verket befinner sig i samma rum som om de tillhörde varandra, men det finns ett ouppklarat avstånd mellan dem. De riktar sig inte mot betraktaren utan förblir försjunkna i sitt eget inre skeende. Det som är öppet för betraktaren är marken och himmeln.  

Mellanrummet mellan gestalterna är verkets tysta centrum. Dess bruna ton är virvelartad, mottagande, mild, allomfattande. Där har det samlats minnen, förväntningar, önskningar och föreställningar.  

Vi ser aldrig den andre helt och hållet så som hen är. Vi ser också genom det vi längtar efter, fruktar, och minns det vi inte vet.  

I Två skiljer avståndet åt men bevarar också något. Bildmotiven är gamla och grundläggande: mark, himmel, djur, relation, horisont, mellanrum. De hör till det sätt på vilket människan oberoende av tid har strukturerat världen. Det är detta som gör verket storslaget. Två känns personligt trots att dess struktur är nästan mytisk.  

0:00 / 0:00

Text

I verket kan man känna igen en grundstruktur typisk för landskapsmåleriet: ett mörkt markparti, en himmel som breder ut sig över det och en horisont som lägger sig mellan dem. Det konstaterande namnet ger målningen en mångtydig ram. En storm är ett väderfenomen men också ett rus, en störning och en omstrukturerande kraft. Den förskjuter, förändrar förhållanden och blottlägger något som annars inte skulle komma i dagen.  

Målningen formar sin egen starka inre logik. Blicken på verket kan vara dröjande, kringflackande och återvända till detaljer. 

Verket Storm får sin särart av igenkänningens flyktiga karaktär: ur hur penseldrag, färg och komposition bildar ett spänningsfyllt intryck av gestaltning som ändå inte stannar vid en enda tolkning. Verket tillåter obestämdhet och samtidiga betydelser.  

I Storm framstår den mörkt strålande marken, den skimrande himlen och gestalten som riktar sig mot höger som olika sidor av samma inre skeende. De drar varandra mot sig och pressas mot varandras gränser. Horisonten stiger mot höger och får målningen att luta inifrån.  

Den mörka gestalten kan påminna om ett djur, en klippa, en skugga eller ett utskjutande markparti. Man kan betrakta den som ett väsen men också som en förtätning av mörker väntande på sin form. Skuggan är dock bara ett av gestaltens tillfälliga tillstånd och förblir en av de möjliga nivåerna för uppenbarelse, bland de övriga. 

0:00 / 0:00

Text

Den stora målningen Livet och döden, utförd i tre färger, avviker markant från Luostarinens övriga produktion och öppnar sig inte lätt för betraktaren. En yta livfullt målad med svart lasyr över en klargul färg återger en trottoars asfalt. Ovanpå färgen som avbildar gatans yta har konstnären med vit krita ritat ett hopprutsmönster med nio rutor och tre franskspråkiga ord. Leena berättade att hon kom på motivet till målningen när hon i Paris såg två flickor hoppa hage på trottoaren.  

Från den gamla traditionella leken och mönstret ritat på gatan har konstnären med hjälp av texter fört tankarna vidare mot existentiella reflexioner kring liv och död. Då man hoppar hage använder man vanligtvis en plan med tio rutor och deltagarna är minst två, men i Luostarinens verk finns bara nio rutor och som den tionde finns ett större fält: ciel det vill säga himmel. På 1980-talet tog konstnären till sig en teknik från amerikanska konstnärer, att inkludera text som en del av verkets innehåll och komposition. 

Leena berättade att hon inte har fantasi utan att hon behöver en konkret utgångspunkt för sina verk. I de verk hon målade efter 1970-talet är motivet ofta från avlägsna länder och distanserat till en referens. Verken fungerar som expressiva och ofta romantiska stämningstavlor. 

0:00 / 0:00

Text

Balinesisk dansare är ett motiv som Luostarinen hittade under en resa till Bali. En kväll bevistade hon en dansföreställning där en av egenheterna var att utövaren skulle sitta och utföra rörelserna enbart med överkroppen.  

Att begränsa de komplexa rörelsesekvenserna till överkroppen krävde skicklighet och fantasi av dansaren men gav när det lyckades upphov till ett fascinerande estetiskt uppträdande. Leena berättade att dansaren var en koppärrad ung pojke klädd i en ståtlig dräkt av brokad och en huvudbonad. Som hjälp i den minutiöst genomtänkta danskoreografin höll pojken en lång och smal röd sjal i händerna som han rörde bakom sin rygg.   

Luostarinens produktion är från och med 1990-talet i huvudsak seriell. Hon målade minst sex olika variationer av samma dansmotiv, med olika tekniker. För sina verk gjorde hon möjligen en skiss av dansaren under föreställningen på Bali. Men först efter hemkomsten till Finland målade hon de olika versionerna av motivet i sin ateljé, antingen utifrån skissen eller ur minnet. Konstnären har rensat bort allt överflödigt ur motivet. Inomhusrummet är inte i färgperspektiv utan Luostarinen byggde upp det i sin målning, med en enkel linjeskiss. 

0:00 / 0:00

Text

I början av 90-talet var Leena Luostarinen lärare vid Bildkonstakademin i Helsingfors. Fjärde årskursen hade arbetslokaler i en gammal kasern på Sveaborg. För ett par hundra år sedan hade byggnaden också fungerat som fängelse. De lokala invånarna kallade byggnaden Trasförrådet.  

Vi studerande arbetade självständigt alla veckor, men på måndagar och torsdagar var det undervisningsdag. En torsdag när Leena kom till Sveaborg började hon berätta om Paris. Hon hade varit på ett konstnärsresidens och målat, och berättade att hon en dag hade hittat världens vackraste park, en riktig kinesisk park. Hur kan det finnas en kinesisk park i Paris, tänkte jag? Leena berättade att det hade funnits droppstensgrottor och vattenfall i parken, precis som i urgamla kinesiska målningar, och att hon gick dit om och om igen för att teckna. Sedan började hon göra målningar av parkens grottor och stenar. Hade hon hittat på alltihop, hela den märkvärdiga platsen, eller hade jag förstått något fel? “Ni måste också ut och resa efter skolan”, sade Leena till oss, “försök söka er till något konstnärsresidens”. 

Många år efter Leenas berättelse reste jag till Paris och hittade av en slump parken Buttes-Chaumont, mitt i staden. Och där fanns de: bergstopparna, grottorna och vattenfallen, precis som Leena hade berättat. Jag förstod genast att jag hade hittat samma kinesiska park. Allt var sant.

0:00 / 0:00

Text

I min ateljé har jag en bok om Leena Luostarinen skriven av Kuutti Lavonen från år 1988. Den har i många år fungerat som inspirationskälla, avslappningsbok och lärobok för mig. När jag var en ung konstnär i början av min karriär lärde jag mig hur man målar med hjälp av den. Jag tittade på bilderna och bläddrade i den. Särskilt gillade jag verket Sfax. Den är som en resa till avlägsna länder, en underbar saga, en dröm om ett romantiskt äventyr, på en gång lugnande, spännande och en inspirerande energikoncentration. En bra målning kan vara just det, allt detta på en gång. Tidigare hade jag bara sett målningen som en bild i boken. Nu på den här utställningen har man en sällsynt möjlighet att se den framför sig på riktigt. 

I sig är målningen mycket enkel, sammansatt av ett fåtal element. Där finns en böljande mark som ett hav, palmer, himmel och en månskära. Där finns en färgkontrast, en mycket mörk mark och palmer mot en dramatiskt blå himmel, en rytm som uppstår ur de olika elementens placering i bildrummet, samt färgmassornas förhållande till varandra. Och allt detta är tillräckligt i sin enkelhet och skapar just därför en så effektfull helhet. Verket innehåller allt väsentligt: som en introduktion till vad det är som skapar upplevelsen. Dess fantastiska flöde av färger och de kraftfulla penseldragen liksom dansar. Målningen ser egentligen ut som om den kommit till av sig själv. Den är inte bara en målning utan samtidigt musik och en dikt, ett helt epos. 

Styrkan i Leena Luostarinens målningar ligger just i deras mångdimensionalitet. De är inte enbart målningar utan helhetsupplevelser som tar med sig betraktaren till andra världar, andra verkligheter. De är resor, sagor och drömmar. De innehåller en enorm mängd bildning och kunskap, en klok människas råd. De väcker lusten att ge sig i väg på äventyr, att läsa mer och resa. 

0:00 / 0:00

Text

År 2017 började Petri Ala-Maunus göra självporträtt varje dag som motvikt till landskapsmålningarna. De privata studierna växte småningom, tyst och nästan planlöst, till en dagboksliknande serie självporträtt. I nio års tid har han fyllt skissböcker med experimentella självporträtt gjorda med olika tekniker. Under de senaste åren är alla porträtt i samma skissbok genomförda med samma teknik eller bärande idé: i en skissbok har den högerhänte Ala-Maunus till exempel genomgående tecknat med vänster hand. Begränsningarna fungerar bra som övningar och motiverar till att fortsätta. Enligt Ala-Maunus tar projektet slut om porträttet blir ogjort någon enda dag.

Alltsedan Ala-Maunus gjorde sitt första självporträtt har porträtten försetts med datum och löpande nummer. Senare har även information om platsen där självporträttet gjordes eller viktiga händelser relaterade till dagen lagts till. Trots händelser som varit omskakande för hela världen eller för honom personligen lunkar vardagen på och skissböckerna fylls. Porträtten kan också betraktas som fönster till ett visst ögonblick i tiden. Vad hände i världen när detta porträtt gjordes? Hurdant mentalt landskap kan man läsa bakom blicken?

0:00 / 0:00

Text

Mauno Markkulas och Petri Ala-Maunus målade landskap är inte återgivningar av en verklig natur. De är imaginära landskap där naturens element kombineras med konstnärens sinnesstämning och inre visioner. När Ala-Maunus började arbeta med utställningen Flammande himmel, utforskade han Markkulas produktion samt texter som skrivits om honom. Han berättade om sin förvåning över att så mycket som rörde den avlidne landskapsmålaren kändes bekant och självupplevt.

Petri Ala-Maunus målade 29 nya verk inför utställningen, och för sina egna landskap tog han inspiration från Markkulas målningar. Konstverksparen har försetts med samma titel och bildar en intressant dialog mellan två konstnärer från olika epoker.

Om man betraktar konstnärernas verk i tur och ordning verkar målningarna smälta samman i varandra. Den landskapsform Markkula målat fortsätter leva i linjerna på Ala-Maunus målning. Färgerna och sättet att måla varierar, men något i verkets kärna bevaras. Hur är det med atmosfären? Förändras den när fokus flyttar från det ena landskapet till det andra?

0:00 / 0:00

Text

Petri Ala-Maunus målade sitt första landskap 1997. Genom landskapsmåleriet väcktes ett nytt intresse för äldre konst. Ala-Maunus har berättat att han beundrade de gamla mästarnas tekniska kunnande, men att han själv ville skaka om det etablerade landskapsmåleriets tradition. Han rör sig i naturen och fotograferar, men samlar också material som underlag för sitt arbete från vardagens bildflöde. Ala-Maunus komponerar ofta sina verk med hjälp av bilder tryckta på papper. Han bygger upp sina kompositioner genom att foga ihop dessa med detaljer som har fastnat i hans minne. I sitt arbete strävar han efter perfekta vyer, landskap som överträffar naturen.

Ala-Maunus är känd för sina storskaliga och kraftfulla landskap som nästan förefaller att välla ut över betraktaren. I det fyra meter breda verket Übernatur finns snöiga bergstoppar, grönskande skog, samt en vulkan som ger målningen en hotfull atmosfär. I hans tidiga landskap ingick också människofigurer, men det är inte värt att söka efter sådana i hans senare verk. När man betraktar verken börjar man lätt undra om de landskap som Ala-Maunus skapat är från en tid före eller efter människan.

0:00 / 0:00

Text

Mauno Markkula tolkade sitt eget inre landskap med hjälp av färger. Han målade ur sin fantasi men använde naturen som initialkraft i sitt arbete. Konsthistoriker Hilja Roivainen skriver att Markkulas målningar har beskrivits som intensiva färgskådespel, och att färg och ljus tillsammans sägs skapa en kosmisk spänning. Under Markkulas levnad ansåg konstkritikerna att färgerna i hans målningar var grälla och överdrivet emotionella, men också poetiskt harmoniska.

I verket Det belysta trädet är färgerna och ljuset klarare än i målningar som återger solnedgångar. Å andra sidan bildar den röda trädstammen en kontrast mot bakgrundens ljusa toner och förgrundens brutna färgpalett. Den klarblå bakgrunden skapar en spänning och fungerar som kontrast till det röda. Penseldragen är dynamiska.

Verket ingår i Leonard och Katarina Bäcksbackas samling. Det donerades 1976 tillsammans med den övriga samlingen till dåvarande Helsingfors stads museum, nuvarande Helsingfors konstmuseum, det vill säga HAM. Leonard Bäcksbacka gav Markkula betydelsefullt understöd, och Markkulas verk visades regelbundet på galleriet Konstsalongen på Bulevarden i Helsingfors.

0:00 / 0:00

Text

Mauno Markkula sökte kunskap och inspiration på resor som riktades till Mellaneuropa, framför allt till Paris. Han besökte konstmuseer dagligen och studerade den lokala arkitekturen. Markkulas korrespondens ger en inblick i konstnärens upplevelser.

I början av 1950-talet skrev Markkula till sin mecenat, galleristen Leonard Bäcksbacka, om hur de parisiska museernas smak hade enfruktbar inverkan på den nordiska fantasin. Det gick uppenbarligen bra att måla fantasibilder, eftersom allt i omgivningen föreföll måleriskt. Efter den första entusiasmen fick breven emellertid också mer vardagliga toner. Markkula hade inte vant sig vid storstädernas dammvalörer och längtade till ljuset i Helsingfors, som för konstnären kändes klart och logiskt. Den parisiska arkitekturen inspirerade, men naturen var enligt konstnären för tunn och tam.

De långa resorna både till fots och med metro började småningom kännas ansträngande. Enligt Markkula tog det också så lång tid att korsa en gata att all inspiration och fantasi försvann. Han kände att han redan hade sett nog för att fylla sitt minneslager för åtminstone en sommars arbete, och hoppades kunna återvända till Helsingfors från det hektiska Paris.

0:00 / 0:00

Text

Petri Ala-Maunus målning Den sista viljan är ett beställningsarbete av musikern och författaren Marko Annala som omslagsbild till hans roman Ylva. Annalas roman är förlagd till 1980-talets slut i Norge och black-metal-musikens födelsetrakter.

Både naturen i de norska fjällen och heavy metal-estetiken har haft stort inflytande på Ala-Maunus konst. Konstnären, som växte upp på flacklandet i södra Österbotten, drömde i sin ungdom om mäktiga landskap. Vinylskivornas omslagskonst öppnade dörren till fascinerande fantasilandskap. På Metal-bandens skivomslag hade vulkanerna utbrott, och naturen framstod som obändig och vild jämfört med de från barndomen välbekanta åkerlandskapen. I vuxen ålder blev Ala-Maunus avlägsna drömmar verklighet när han reste till de norska fjällen och centraleuropeiska bergen. Dessa minnesvärda resor har påverkat hans landskapsmålningar.

Även idag är musiken en integrerad del av Ala-Maunus måleriprocess, och medan han arbetar han har för vana att lyssna på spellistor som han själv har sammanställt. När han målade verk till utställningen Flammande himmel fylldes hans ateljé framför allt av folk-, rock-, pop- och metal-musik. Utöver dessa ingick också elorgel och reggae.