Enni Suominen: Mortarium

Pigmentslam penslas på den fuktiga ytan av en grå massa av sand och kalkpasta. Verket förvaras i flera veckor i ett litet utrymme, där pigmenten fäster sig hårt vid underlaget genom en kemisk reaktion. Med tiden blir det gråa vitt, när de lösa ämnena bildat sedimentlager; en sammanblandad, tätt förslammad kroppslig massa. Evig är ett ord som man gärna associerar med fresker.

Att skapa en fresk är ett svettigt arbete. Även ett litet verk är fysiskt utmattande om man skapar det ensam, utan assistenter. Arbetet måste utföras under en och samma dag, det handlar alltså om timmar. Framställningen av det fuktiga kalkmurbruket är också ett hantverk som tar tid, och den färdiga ytan är färsk och mottaglig bara en stund, innan pigmentlösningen inte längre sugs in utan börjar stötas bort från ytan. Den italienska termen giornata syftar på det område som kan målas på en gång – det vill säga en dags arbete. Fresken representerar ett säreget förhållande mellan möda, tid och materiella former. De är inte ordnade enligt vardagliga och mänskliga uppfattningar, för materiellt är en fresk mycket mer omfattande än de egentliga arbetstimmarna. Sand – det material som också representerar tiden i ett timglas – skapas genom en serie av många händelser. Kalken har sitt ursprung i miljontals år gammalt organiskt material, en massa som sedimenteras i havsvatten. Individens hantverk bleknar i jämförelse med naturens processer.

Mortarium är en skål som används för att krossa eller mala något. Förutom själva verktyget syftar ordet också på det material man får genom malningen. Exempelvis det engelska ordet mortar, som kan betyda både murbruk och mortel, har sitt ursprung i detta ord. Mortarium syftar alltså både på det verktyg som smular sönder materialet och på det finfördelade materialet som blir nytt byggmaterial.

Enni Suominen (f. 1982) slutför sin magisterexamen i bildkonst vid avdelningen för skulptur vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi. Hon utexaminerades som konstmålare från Fria Konstskolan 2012. Hon har också avlagt studier inom textilområdet. Skeeter Davis låt The End of the World har spelat i hennes huvud i över 4 år, och genom den har hon kunnat bearbeta svåra frågor och miljöångest. Det konstnärliga arbetet är för henne en sorts forskning, genom vilken hon utforskar de kedjor som material skapar, råmaterialens historia och människans ställning bland materian.

I sitt arbete har hon fått stöd av Centret för konstfrämjande.