De Skeppsbrutna

Robert Stigell (1852-1907) gjorde en gipsversion av De skeppsbrutna i början av 1890-talet. 1893 erbjöd han Helsingfors stad en bronskopia av gipsen. Helsingfors stad slöt ett avtal med skulptören 1897 och Stigell gjorde den slutliga över 4 meter höga versionen av skulpturen i Paris, där den också gjöts i brons.

Skulpturen föreställer en familj som lidit skeppsbrott. Fadern är den centrala gestalten som med ett barn i famnen viftar med en duk och ropar med blicken vänd mot den annalkande hjälpen. Det andra barnet, en liten pojke, klamrar sig fast vid resterna av skeppet. Modern har sjunkit ihop på flotten. Stigell skildrar inte en historisk händelse, utan har valt motivet därför att han var intresserad av det dynamiska och plastiska motivet. Man har velat se olika symboliska betydelser i De skeppsbrutna, men ingen av dessa tolkningar härstammar från själva konstnären. Leo Mechelin, som höll avtäckningstalet den 18 november 1898, hänvisade till den svåra politiska situationen under ofärdsåren och till en bättre framtid för Finland. Skulpturen vänder ryggen mot öst och blicken mot väst, någonting som också har tolkats symboliskt.

Skulpturens placering diskuterades ännu 1898 i tidningsspalterna. Bland förslagen fanns Esplanadparken, ”kompletterad med passande planteringar”. En kommitté som tillsattes av staden beslutade slutligen att De skeppsbrutna skulle placeras på Observatorieberget, vilket också var Stigells önskan. De skeppsbrutna var den första skulpturen på en offentlig plats i Helsingfors, som inte restes till minne över en historisk händelse eller person. Skulpturen är 4,5 meter hög, med granitpostamentet 6 meter. Den gjöts i brons i Paris av E. Gruet och sockeln levererades av Ab Granit i Hangö.

Verket hör till HAM:s egen samling.