Sibeliusmonumentet

Eila Hiltunen började abstrahera sina motiv i slutet av 1950-talet. De allt mer abstrakta formerna gick hand i hand med en stark expressivitet. Den grova uttrycksfullheten påverkades av svetsningstekniken som Hiltunen var en av de första att använda i Finland.

Jean Sibelius (1865-1957) är den finska musikhistoriens främsta tonsättare och en av den finska kulturens stormän. Basen i hans produktion bildar symfonierna och de symfoniska dikterna som speglar en utveckling från nationalromantisk karelianism till tonala experiment. Jean Sibelius har varit internationellt känd ända sedan 1920-talet.

Sibeliussällskapet utlyste en tävling vars andra fas vanns av Eila Hiltunen med förslaget Passio Musicae. Publiciteten var enorm. Under denhär tiden var det vanligt att man ställde den abstrakta och den föreställande konsten mot varandra, och också Sibeliusmonumentets abstrakta formspråk utsattes för livlig diskussion. Situationen löstes genom att ett porträtthuvud av Sibelius kombinerades med monumentet. Monumentets rumsliga dimensioner, som gör det möjligt för besökaren att gå inne i skulpturen, och ekot och ljuden som uppstår i håligheterna gör det till ett unikt konstverk. Betraktat från avstånd smälter monumentet ihop med skogens vägg av träd och de skrovliga klipporna. Naturintrycken i Sibelius musik har fått ett visuellt uttryck i monumentet. Sibeliusmonumentet är ett av Helsingfors kändaste turistattraktioner.

En miniatyrmodell av monumentet (1964) finns i UNESCOs huvudkvarter i Paris. En detalj av verket finns i FNs huvudkvarter i New York. Också en 6,7m hög delskiss av monumentet finns i Montreal. Skissen var utställd på världsutställningen i Montreal 1964, och därefter donerade Finska staten verket till staden.

Monumentet avtäcktes 1967 och det hör till Helsingfors konstmuseums samling. Materialet är syrabeständiga stålrör. Verket är 8,5m högt, 10,5m långt, 6,5m djupt och har över 600 rör. Verket väger 24 ton.